Helenas mjuka pepparkaka

De är på bortamatch igen.

Grabbarna.

Jag hasar runt i huset och luktar gubbasvett. 

Ni vet så där, 

som man gör när man legat marinerad i sängen en dag med baciller.

Lil’sis gör mig sällskap.

Inte doftmässigt, men närvaromässigt.

Vi bestämmer oss för att gaska upp oss.

Dra fram några blyga adventssaker,

lyssna på julmusik

och dra igång julbaket.

Det blir Helenas mjuka pepparkaka.

Egentligen är det visst Eivors pepparkaka,

men jag känner inte Eivor så jag har döpt om den till Helenas.

För Helena känner jag ju!

Och det är tack vare henne som jag bakar denna inför varje jul.

Helenas mjuka pepparkaka.

50 g smör

3 dl filmjölk

3 dl socker

3,5 dl mjöl

1 tsk kanel

1 tsk ingefära

1 tsk malda nejlikor

1,5 tsk bikarbonat

En nypa salt

Smält smöret. 

Blanda alla torra ingredienser i en bunke.

Tillsätt sedan det smälta smöret och filmjölken och vispa.

Häll upp smeten i en bröad form.

Grädda i ugnen 60 min, 175 grader.

Julens viktigaste klapp

Planen var att ha riggat huset med adventsljusstakar och hyacinter.

Att spela julmusik och baka pepparkakor med vänner ikväll.

Nu blev det inte så.

Nu blev det till att ligga i sängen och vila upp en klen kropp istället.

Diagnos icke fastställd.

Men övriga trion har varit hängiga och krassliga tidigare i veckan,

så att jag sovit en si sådär sex timmar extra idag är kanske inte så konstigt?!

Så idag blir det inte heller något fortsatt jobb med julens viktigaste klapp.

D v s välja ut några, av alla tusentals bilder jag årligen tar

 och försöka få ihop varsin fotobok till barnen.

Kanske är det inte den viktigaste julklappen för dem.

Just här. 

Just nu.

Men vem har glädje av en massa bilder i en dator som man aldrig tittar på?

Men om de får en sån här varje jul,

så ger jag de evighetslånga klappar för livet.

Söndagsbekännelser. Och klimakterielängtan

Det kan vara så att jag smet igår.

Att jag sorterade högen och ordinerade han-jag-är-gift-med att fortsätta.

Det kan vara så att jag tog med mig Big Bro och mitt hormon-sargade-bäcken, 

(det som varje månad får mig att längta efter klimakteriet)

för att köpa cykelbelysning och ett kuddfodral 

och samtidigt sno åt mig en stund med vår förstfödde över en brunch.

Ni vet, vara borta en timme eller två...

Eller fem. Och en halv....

Det kan ju också vara så att jag även kom hem med en innebandyklubba

(vem köper en ny innebandyklubba till sin son fem veckor innan jul?!)

en golvlampa (så dåligt läsljus i den förra),
tre saxar, ett lakan, ett Vildkattenspel, juldekorationer, en orkidé, 

två killtröjor och en kappa som jag egentligen inte alls var på jakt efter.

Jo färgen möjligtvis.

Men modellen - nä....

Så det kan vara så att jag måste hänga i tvättstugan.

Idag. "Igen"

Alla barnen....

Alla barnen får hänga med kompisar när det är lördag

utom Therese.

Hon får bo i tvättstugan hela dagen

och se om tillfälle ges....

Hepp, då kör vi lördag!

När man börjar snylta på julen

Jag är den första att erkänna,

 att juletid inte är nåt hallelujamoment som jag längtar efter.

Jag har inte ont av den,

men senaste åren har den mest varit förenad med multipla julavslutningar,

stress och häng-å-släng-in-i-sista-minuten.

Inte alls så lugnt och njutbart som jag tänkt mig.

Men nånting har hänt den här veckan!

Jag har köpt tre julklappar.

Och en Aladdinkartong för att liksom vara väl förberedd

(fast att jag av princip slutat köpa den, i protest sen de bytte ut körsbärslikören)

Jag har pimplat julmust och shoppat pynt i form av en ren.

Barnen har överraskat han-jag-är-gift-med på Fars Dag,

med en bling-bling-tröja.

Som han troligtvis kommer att svettas ihjäl i, 

redan när han sätter sig i bilen på julaftons kväll.

Och så har jag dagen till ära bakat.

Butterkaka med saffran.

Nom.

För om det är nånting....nom...som jag saknar...

..nom...under de reste....nom-nom-nom...rande elva månaderna på året,

så är det just saffransbullar.

NOM-NOM-NOM!

Även om den inte blev särskilt vacker så här på 

first-buttercake-try-ever.

Och att jag dessutom glömde hiva glasyr över den,

så sitter den ända som en smäck i tarmarna nu.

Och vem vet?
Kanske kommer jag uppskatta julen på nytt igen?

Utan att avslöja för mycket

Det är jobba-hemma-fredag idag.

Nä, inte en sån jobba-hemma-fredag då femtiosju barn springer runt i vårt hus.

Utan en sån jobba-hemifrån-fredag då jag ska försöka redigera mitt sista uppdrag.

Jag har bestämt att det får bli så.

(vi får väl se om jag lyckas hålla det)

Att det är dags att ta vinterpaus.

Den där redigeringen tar ju så oändligt mycket längre tid än fotograferandet.

Och nu behöver min kropp läsa lite mer böcker istället.

För lika härligt, som det är när fotohögsäsongen kickar igång,

lika härligt är det när den når sitt slut.

Jag behöver det. 

Bli en bokbjörn som går i ide.

För att ladda upp kreativiteten igen.

Här, 

en bild från senast leveransen.

Jag fullständigt älskar´t.

Kärleken, värmen och glädjen mellan mor och dotter.

Om man är sugen på att se fler bilder,

kan man göra det här.

Men bara några.

För snart vankas det jul och jag har hört att moster önskar sig ett foto i julklapp.

Så vi får spara på överraskningarna och det goda.

Fredagsamen.

Att klamra sig fast

En mörkt novemberkväll tar vi fackeltåget genom skogen.

Första gången var i fjol, så jag antar att man kan kalla det för en tradition nu.

Jag lyckas få med mig hela familjen.

Det är svårare än man kan tro.

Ju äldre barnen blir,

desto mer spretig blir vår gemenskap.

Förut var jag drottningen, supermamman och bästa kompisen i barnens ögon.

Helt oumbärlig...

Nu byts jag successivt ut mot kompisar, sporter och dataspel.

Så när jag skrider fram där,

 i ett evighetslångt fackeltåg,

kan jag inte låta bli att undra om jag lyckas locka med honom på det här nästa år?

Om jag kan vinna fighten mot kompisar och youtube för en stund?

Jag släpper sakta greppet lite.

Samtidigt som jag försöker klamra mig fast.

För jag har mer kärlek att ge.

Fler fikor att bjuda på.

Mer tu-man-hand-samtal att lyssna på.

Och fler platser jag vill visa.

Bara jag och min familj.

Ett par trosor, en näve mod och lite jävlar anamma

Första lördagen på fyra veckor som jag känner mig som själv igen.

Då jag inte behöver ligga nerbäddat i sängen halva dagen.

Kanske halvfarten håller på att accelerera till helfart igen?

I hope.

Så jag hoppar i löparskorna.

Springer tre. 

Doppar mig.

Springer två till.

Jag vet, ni tycker jag är galen.

Och kanske har ni rätt....

Men känslan när man är på väg uppför stegen,

när varje cell i kroppen härligt kryllar ihop sig

och man får anstränga sig för att hålla ett orgasmliknande skrik inombords....

ja, då snackar vi inte kyla.

Då snackar vi feelgood och stressless.

Och det är inte så jäkla svårt det där.

Det gäller bara att ha med ett par extra trosor (att byta om till)

en näve mod och lite jävlar anamma.

That´s it!

Sanningen en fredag

Strukturen på hemmaplan, har liksom diskvattnet runnit ut i avloppsrören.

In har, istället, det spontana akut-brand-släcknings-arbetet flyttat in i vårt hus.

Ni vet, lös-hämta-lämna-handla-mat-göra-läxor-för-dagen-systemet tagit över.

Det där är inte jag. 

Egentligen.

Men där nånstans, glömde jag bort strukturen i mitt liv.

Mitt bland nytt jobb och nya aktivitetstider för barnen.

Jag ångrar inget, på något sätt.

Men förändringar tar tid att landa i.

Och under två månader har jag lärt mig så otroligt mycket nytt och utvecklats,

så att hemmet fått stå åt sidan och avvecklats.

Så jag skapar listor på min lediga dag.

Skapar struktur.

Skapar trygghet.

Blandar "måsten", med "jag vill".

Andas frisk luft, dricker finkaffe 

och sätter min grymma kollegas nysläppta singel på repeat!

De här killarna kan bli hur stora som helst....

Amen.