Okej, jag trodde kanske inte att det hördes så högt som det gjorde.
Det var egentligen meningen att bara jag själv skulle höra det,
men det förstod jag ju på han-jag-är-gift-med, att så inte var fallet.
Det blev bara för mycket liksom.
Med en Ullaredsfylld vagn på Ica idag.
Bara kostnaden, som också var i Ullaredsstyle, gjorde mig grinig.
Och sen när jag var tvungen att försöka styra den lastbilstunga vagnen med bara en hand,
samtidigt som den andra handen drogs ut en meter över för att försöka hålla kvar chipslådan som balanserades överst på toppen av berget - i nerförsbacke- så körde jag över min fot,
för att undvika kollision med lyktstolpar och liknande.
Helt i onödan, för nog sjutton ramade jag rakt i stolpen iallafall...
Därefter tog blåsten mina tomma pantpåsar och vräkte ut över parkeringen.
Och det kan jag säga, att försöka bromsa den typen av lastbilstunga shoppingvagnar
och sen slänga sig efter påsarna utan att bli överkörd i BK-driven, det är liksom Mission Impossible...
Sen försökte jag andas några djupa andetag hela bilkörningen hem,
tills blinda fotbollsföräldrar i vanliga ordning ställt sig ute på gatan med parkeringsförbud.
- herregud jag orkar inte en helg till!
Jag förstår inte varför de är där, för om de inte ser förbudsskylten fem meter framför sig,
hur sjutton ska de då se sin unge på plan???
Och idag var det en döv pappa dessutom,
som envisades med att stå kvar mitt i gatan och prata morsning-korsning med nån polare som parkerat mitt framför förbudskylten.
Så man kan väl sig att jag var lite upprörd.
Och stressad över att ha en tid att passa....
Så ni vet,
när jag sen slog i pannan rejält i bagageluckan så kom det ett
"Amen-för-i-helvete!"
Lite högre än det mumlande jag hade tänkt mig.
Liiiiite högre än så.
Och han-jag-är-gift-med tyckte att det var lite jobbigt.
Och är inte ett dugg stolt över mig.
Inte det minsta faktiskt.
Men han brukar säga att jag pratar så tyst,
så jag trodde att ingen skulle höra
Samt att jag har lärt mig att inte hålla in med ilska.
Då kan man bli deprimerad.
Sen fick jag lite Tourettes där under några minuter.
Ganska grov faktiskt.
I bilen tillbaka för att hämta lil'sis.
Asså jag hade inte glömt henne på Ica.
Jag skulle bara köra taxichaffis en gång till,
för att hämta upp'na på dansen....
men det förstod jag ju på han-jag-är-gift-med, att så inte var fallet.
Det blev bara för mycket liksom.
Med en Ullaredsfylld vagn på Ica idag.
Bara kostnaden, som också var i Ullaredsstyle, gjorde mig grinig.
Och sen när jag var tvungen att försöka styra den lastbilstunga vagnen med bara en hand,
samtidigt som den andra handen drogs ut en meter över för att försöka hålla kvar chipslådan som balanserades överst på toppen av berget - i nerförsbacke- så körde jag över min fot,
för att undvika kollision med lyktstolpar och liknande.
Helt i onödan, för nog sjutton ramade jag rakt i stolpen iallafall...
Därefter tog blåsten mina tomma pantpåsar och vräkte ut över parkeringen.
Och det kan jag säga, att försöka bromsa den typen av lastbilstunga shoppingvagnar
och sen slänga sig efter påsarna utan att bli överkörd i BK-driven, det är liksom Mission Impossible...
Sen försökte jag andas några djupa andetag hela bilkörningen hem,
tills blinda fotbollsföräldrar i vanliga ordning ställt sig ute på gatan med parkeringsförbud.
- herregud jag orkar inte en helg till!
Jag förstår inte varför de är där, för om de inte ser förbudsskylten fem meter framför sig,
hur sjutton ska de då se sin unge på plan???
Och idag var det en döv pappa dessutom,
som envisades med att stå kvar mitt i gatan och prata morsning-korsning med nån polare som parkerat mitt framför förbudskylten.
Så man kan väl sig att jag var lite upprörd.
Och stressad över att ha en tid att passa....
Så ni vet,
när jag sen slog i pannan rejält i bagageluckan så kom det ett
"Amen-för-i-helvete!"
Lite högre än det mumlande jag hade tänkt mig.
Liiiiite högre än så.
Och han-jag-är-gift-med tyckte att det var lite jobbigt.
Och är inte ett dugg stolt över mig.
Inte det minsta faktiskt.
Men han brukar säga att jag pratar så tyst,
så jag trodde att ingen skulle höra
Samt att jag har lärt mig att inte hålla in med ilska.
Då kan man bli deprimerad.
Sen fick jag lite Tourettes där under några minuter.
Ganska grov faktiskt.
I bilen tillbaka för att hämta lil'sis.
Asså jag hade inte glömt henne på Ica.
Jag skulle bara köra taxichaffis en gång till,
för att hämta upp'na på dansen....
Men nu är allting bra igen.
Ifall nån undrar.
Jag har lagat Nutellaefterrätter hela eftermiddagen
och haft minisläkten på födelsedagsmiddag.
Lugnt och sansat alltså.
Inga sura miner -
bara proppmätta vuxna och sockerstinna ungar.
Så bara.
Peach. Stress. And understandning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar