En sista suck

Sommaren drar en sista suck.

Efter att vadat omkring i svettiga långbyxor i dagarna tre,

lyckas jag idag smyga runt med shorts i kyligt duggregn.
Jag känner något stickigt i halsen.

Och tänker att det passar sig faktiskt inte alls med virus och baciller nu.
Jag har tankar på att springa ett Midnattslopp om några dagar.
Inte för att jag tränat särskilt mycket.
Och inte för att jag är särskilt lätt eller snabb i år.
Men det där loppet, det är ta mig tusan det roligaste loppet jag vet.
Så jag laddar så gott jag kan.
Med glass och chokladsås.
Undviker träning och försöker lägga mig i tid.
Mer kan jag inte.

Osså bakar jag kakor om kvällen förstås.
(För ni hade väl aldrig trott att jag skulle lämna er utan?)
Inför morgondagens farväl.
Av fina kollegor, som blivit som en extra familj.
Och även om framtiden känns rolig och spännande,
Så kommer saknaden bli stor.

Amen.

Att hängt med de ballaste av grabbar

Lördagar som denna är svår att slå.

Ni vet sådana där, när man slår läger i en sandgrop.

 Och man inser att sån där värme och lugn har det ta mig tusan inte bjudits på,

under hela sommaren.

Så där varmt ni vet,

så att man måste hoppa i plurret igen.

Fast man redan lurat i sig själv och en badkruka till vännina 

i detta trettongradiga vatten redan tidigare - under morgonen.

Men ni vet, sådana där svala dopp som är som balsam för själen.

Och sådana som man liksom blir lycklig av - utifrån och in.

Det kan ha varit sommarens härligaste lördag.

Som ett slags långsamt och motvilligt farväl.

Och när man ska ha avskedsfest så ska det göras rejält.

Med buller och bång.

Och då räcker det liksom inte med korvgrillning och förväntasfulla ungar.

Nä, då är liksom lika bra att köra all in.

Som att rasta båten.
 Den som mest fått ligga och guppa i kanalen hela sommaren

Och även om jag inte satt min fot i den,

så finns det ju så många andra som vill göra det.

Som ringåkande ungar som skumpar runt över vattnet.

Eller de ballaste av killar, 

som efter tjugo, tjugofem års uppehåll 

freestylar på vattenskidorna igen.
(För att sedan mumla nåt om att det är som att cykla..)
Medans barnen står vid strandkanten med sina exalterade röster.
Och fruarna står en bit bort och känner sig smått starstrucked...

Jo det ska erkännas att jag blir grymt impad av de där två...

De ballaste grabbarna i byn.

Idag åtminstone.

Amen!

Jag kan lova att de där orden förföljer mig hela tiden

Jag och han-jag-är-gift-med är lyckligt lottade.

 Med två barn som med glädje tar sig till skolan igen.

Okej, de har kanske inte längtat efter tidiga morgnar precis.

Men de har längtat efter att träffa kompisarna.

Efter att få lära sig nytt.

Och efter rasterna förstås.

Men för alla är det inte en längtan.

Efter en nytt läsår.

Eller en tid för reunion.

För några är det magont över pressen att leverera.

Över att inte hinna med.

Känna att man inte duger.

Att man inte har nån plats i gruppen.

Eller att man inte blir respekterad för den man är.

Det har satt sig i huvudet på mig.

De där små orden som killen i förtroende säger till han-jag-är-gift-med.

"Du ska vara glad som har ett barn som aldrig blivit retad"

Den träffar rakt in i mitt hjärta.

Och säger hur jävligt han känner att det är.

Hur jävligt det är att bli retad för sitt utseende.

Och jag kan inte lova att mitt barn aldrig blivit retat.

Men jag kan lova att de där orden hela tiden förföljer mig.

Och jag kan lova att jag är tacksam över att mina barn 

aldrig mått så dåligt av andras ord och handlingar, att de velat stannat hemma från skolan.

Och jag kan lova att jag skulle bli ännu gladare om alla barn kände som de.

Amen.

Att ha varit på bortamatch

Därute har jag slumrat till och från under två timmar. 

Det finns inget bättre än det där.

En liten stund på trädäcket. 

Under ett täcke.

 Och med slutna ögon.

För herregud vad det tar på krafterna att försöka acklimatisera sig 

till Rutinernas land igen.

För att inte tala om vara publik när Big Bro spelar innebandyturnering ute.

Jo, jag verkar vara betydligt tröttare än honom.

Och kanske kan det bero på att jag och lil'sis ägnade oss åt shopping mellan matcherna.

Vi är inte så flitiga på det där med att supporta på bortamatcher.

Men när bandyplanen ligger på ett köpcentrums parkering -

- eller jag har ett nytt objektiv att leka med -
jo då går det plötsligt väldans bra.

Men zombietrött, det blir man tydligen i vilket fall som helst.

Och en ledig måndag imorgon,

är rysligt välkommet.

Att stå med två ben i tre världar

Den här veckan är det tillbaka till Rutinernas land.

Det är väckarklockor som ringer.

Tandläkarbesök som ska clearas.

Gympaläger dit barn ska levereras.

Underbara augustikvällar som man måste ta vara på.

Och hallonsylt som ska vaktas.

(för akta er vad god den är)

Det rakt in i hetluften alltså.

Utan inskolning efter åtta veckor semester.

Lite lätt kryddat av kvällsfotograferingar.

Några dagar på nya jobbet.

Och några dagar/veckor för att avsluta det gamla.

Det är så det känns tänker jag.

Att stå med två ben - i tre världar.

Eller att vara en aning populär :-)

Härligt är det iallafall.

Om än, väldigt mycket.

   

Cecilias hallon/lakritssylt

1 dl vatten

12 Turkisk Peppar karameller

5 dl hallon

3 dl Dansukker syltsocker

Blanda vattnet och karamellerna i en kastrull och sjud tills alla har löst sig.

Tillsätt hallonen och syltsockret och koka upp i tre minuter.

Ta grytan från värmen och skumma noga.

Häll upp på varma, väl rengjorda burkar.

Förslut och förvara svalt.

(och göm dem för barnen)

Semesterns absolut sista

N som i Nimis..

Det är här vi hamnar.

Under semesterns absolut sista utflykt.

Vi tar oss ner för den snirkliga terrängen.

Över stensnubbliga skogsstigar och überbranta höjder.

Jag är glad, över att vi varit så kloka och väntat med besöket tills barnen nått sin ålder.

Och att det är soligt, torrt väder (även om skyltar "varnar" för kopparorm) för att undvika halka.

Han, Big Bro, som tror sig ha tappat intresset för familjeutflykter,

visar sig vara den som uppskattar min utflyktsidé allra mest.

Och hon, mamma, tillika mormor och svärmor, 

måste vara en av de snyggaste sextiofemåriga kvinnorna som krånglat sig igenom 

de där smala trägångarna det här året.

Det här är ligan alltså.

Efter några slurkar Capri Sone, kaffe eller Cola.

Och på tok för många bullar.

Men gudarna ska veta att det behövdes energi.

För min rygg, efter att ha klättrat hela vägen upp igen,

måste varit blötare än efter min trettiograders shoppingrunda på Mallis för några veckor sen.

Och det säger inte lite det.

Semesterns sista utflykt alltså.

Over and out.

När man ätit trettiofyra liter glass. För mycket....

Det sägs, att om (läs när) man går upp ett gulligt litet trivselkilo i vikt

så motsvarar det att man övertrasserat sitt intag med sjutusen kalorier.

Och om det stämmer,

så har jag ätit trettiofyra liter glass för mycket under min semester (?!)

Då kan det vara så att jeansen sitter lite tajtare inför jobbstarten,

än innan man gick på sitt livs längsta sommarledighet.

Jo, så kan det vara.

Men tänk själv, trettiofyra liter glass!

Nånstans måste de ju gömma sig!?

För de glasspaketen hänger inte i armhålan iallafall.

Det kan jag säga.

Då finns det några alternativ hur man lyckas lösa jeansfrågan.

Man äter ingenting på två och en halv vecka.

Eller....

Man går i yogabyxor resten av året.

Eller....

Man springer 44 mil.

Eller....

Man köper nya billiga stretchjeans på Lindex.

Safe and sund 😉
Och dagens quick-fix-tips.

#förlåtattjagärsånmattenörd

Life is a beach

Vi är svältfödda på svenska stranddagar i år.

De, som enligt mig, är de absolut bästa.

De, som efter några timmar där nere vid havet,

renar min själ.

Och gör min kropp totalt avslappnad.

Det är väl synd å säga att det kryllar av badglada människor där.

Nä, stranden är som glesbygden, när vindarna ligger på

Och ska man hitta homo-sapiens-liknande figurer,

så får man leta i sanddynerna.

Vi gör som de flesta andra.

Cocoonar oss i gropar, där det är som varmast.

Och om det skulle bli för varmt (OM!!!)

så svalkar vi oss i det trettongradiga vattnet.

Sen är man pigg, kan ni tro.

Och uppfriskad.

Men vi gör det.

Njuter av de sista dagarna.

Struntar i att vara alltför kräsna.

Och passar på så fort tillfälle ges.

Life is a beach.
And the beach - you gotta love it.

Saker jag övat på

När jag var liten drömde jag om att bli advokat (!?)

kontorissa (jo det har jag ju gjort)

 "lekisfröken" (been there, done that, gonna do it again)

OCH fotomodell. (ännu ett frågetecken ? )

Fotomodell, hmmm.

Jo jag är förvisso lång nog.

Och i tonåren var jag så smal, att kompisar brukade säga att jag var snyggare MED kläder än utan.

Fast nu när jag tänker efter så var det ju snarare bullshit och avundsjuka.

Jag var aldrig mager.

Jag var smal.

Men alltså fotomodell.

Nä.

Nä. Nä. Nä!

Av många orsaker.

Framförallt är jag inte sådär photogenic.

Jag gömmer mig hellre bakom kameran.

 Än poserar stelt framför.

Amen ni vet,

är man bra på att äta choklad och fotografera,

så ska man göra det.

Är man inte det,

kan man överlåta det till nån annan.

Så det är det jag gör.

Äter en herrans massa choklad och fotograferar ALLT i lilla familjens liv.

Högtider, resor, födelsedagar, gymnastikuppvisningar, innebandyläger,

matcher, picknickar på stranden, syskonkärlek när den hälsar på, skolavslutningar, 

efterrätter, solnedgångar, stämningar, känslor, vardagen, vänner, kompisar...........

Men den där insikten som smugit sig på.

Med åldern. Eller av Gud vet vad.

Eller för att jag är förälder

och måste tänka tre varv kring jorden mer nu, 

än när jag var singel och själv.

Jag vet inte.

Men tanken på att OM nåt skulle hända mig,

så minns det inte många fotografiska minnen kvar.

Av mig.

Som mamma. Dotter. Fru. Eller vän.

Den insikten, har fått mig att tänka om.

Och börja ta selfies.

Be om spontanfotografering ibland.

Strunta i om jag ser snygg ut, är osminkad eller vad.

Det är minnen som betyder nåt.

Så det är det jag övar på.

Att känna mig mer bekväm framför.

Och att samla minnen.

Amen.

Innan allting tagit slut

Vi åker till in till city.

Huvudstan.

Innan hemfärd.

Innan nästan alla lediga dagar tagit slut.

Hela Stockholm är Prideifierade.

Skyltfönster.

Flaggor.

Reklampelare.

Och tandkrämstuberna på hotellet där vi bor.

I like it.

Och egentligen önskar jag att vi stannat några dagar till här,

för att få uppleva paraden.

Men istället roar vi oss med Fotografiska.

Eller det är mest jag som roar mig.

De andras intresse dalar sakta neråt.

ändå ner till Big Bro´s, som tycker att det suger.

Vi är experter, 

jag och han-jag-är-gift-med, på att göra saker för barnens skull.

Dels för att vi vill ge dem en massa roliga upplevelser.

Och dels för att vi själva, har barnasinnet kvar.

Men ibland måste de varvas med vuxensaker också.

Som oftast slukar dem total.

Men ibland, ibland verkligen suger.

Så vi kompenserar med ännu ett hamburgerställe.

Shopping på stan.

Glass.

Tunnelbana

En natt mellan hotellskira lakan.

Och en sockerexploderande frukost några trappor ner.

Och jag som konstigt nog aldrig sprungit längs Strandvägen och Djurgården

(det intresset låg på minus när jag bodde här)

stiger upp innan tuppen.

Innan barnen.

Innan storstadspulsen väcks till liv.

Och springer, i en av det vackraste städer jag vet.

Springer.

Innan allting snart tagit slut.

Innan bilen rullar hemåt.

Innan semesterdagarna snart är slut.