Den heligaste dagen av dom alla

Alla helgons dag.

Den heligaste dagen av dom alla.

Att besöka kyrkan denna helg är ett måste.

Inte för att nån tvingar mig, utan för att jag inget hellre annat vill.

Där är fridfullt.

Och ger tid för eftertanke. Och sorg.

Den finns där fortfarande, även om den inte gör sig påmind lika ofta.

Men när jag sitter här, gör den nästan lika ont som för flera år sen. 

Nästan.

Det bränner under ögonlocken.

Tårar bubblar upp och rinner i tystnad nerför kind.

Det är vackert och smärtsamt på en och samma gång.

Just nu, finns det ingen annanstans jag hellre vill vara.

Jag tänker att livet är för kort, för att vara en sur och tjatig mamma.

För kort för att sträva efter mycket och för kort för att inte uppskatta det man har.

Livet är här. Och nu.

Please enjoy!

Att vänta med tills jag ger ut min bakbok

Amen, jag tror det började redan för två veckor sen eller så.

Jag. I en Majas Cottagebutik (typ den enda). 

Med en lil-sis och ett hav av lyktor.

Jag vet att det är långt kvar än. 

Och egentligen har jag ingen påtaglig längtan. 

Julen kommer när det kommer liksom. Och det blir bra då.

Men lyktorna alltså, dom man kan bli förtjusta i och sådär.

Sådär pass mycket så att man måste slå till på en sån där kalenderlykta,

för att slippa riskera att bli utan. 

Även om det är mitten av oktober.

Och sen när man ändå är i farten och hittar en påse saffran i huset,

så kan man ju likväl baka saffransbullar en torsdagseftermiddag under höstlovet.

Bara för att det drar i saffranstarmen.

Fast att det egentligen är straffbart i det här hushållet preadvent.

Men jag kör saffransbullar med tvist och hitte på.

Och absolut utan traditionell russindekorartion.

Och dom där snurrorna får högre betyg än dom vanliga katterna!

Iallafall av min trognaste jury - Big bro, lil´sis och 11-åringen.

   

Och i normala fall så brukar jag ju dela med mig av mina godbitar här.

Men i det här fallet tror jag att jag väntar tills jag ger ut min bakbok.

And keeps it like a secret.

Amen.

Innan jag går och lägger mig och snusar på en av de ljuvliga

Det är inte klokt vad sköna höstlovsdagar far förbi i svindlande fart.

Det är sovdags för längesen.

Men innan jag går och lägger mig och snusar på en av de ljuvliga,

är det nån tvätt som ska hängas och nån godisbit som måste slinka nerför strupen.

Sådana där godisbitar som jag egentligen köpt till 

små dörrknackade barn som kommer framåt helgen.

Sådana som ibland skrämmer skiten ur våra egna och säger Bus eller godis?

Till en början hade jag tänkt dela ut små ketchupflaskor med bakpulver i,

till varje gäng. (googla det vet jag)

Men han-jag-är-gift-med tycker inte man ska göra sånt.

Man ska liksom inte utmana ödet och eventuellt få dubbelt tillbaka....

Jo sovdags. Alltså.

Det tar på krafterna att härja runt i den vackraste bokskogar av alla.

Där löven ser ut som guld.

Och där solen skiner som i en saga.

Efter vår traditionella promenad och fika,

sitter jag ensam kvar och tittar på våra barn.

Hur de skuttar omkring på hinderbanan.

Självständiga. Redan.

Fast det inte alls längesen vi behövde hålla deras hand.

   

Det sägs att sju och tio år är en bra ålder.

Jag tycker inte att sex och nio är så tokiga heller.

De är för det mesta helt underbara.

Precis som våra extra lediga dagar tillsammans.

Ett tivoli. En jädrans massa pumpor. Och en starstrucked fyrtioåring

Jag tror jag älskar lediga måndagar.

I kombination med höstlov.

Kanske inte just, när barnen bråkar om vem som ska städa undan vad och vilket.

Och jag egentligen bara vill dra på mig ett par rejält isolerade öronskydd så länge.

Men annars så. 

Annars kan jag gilla att han-jag-är-gift-med tar eftermiddagspermis från jobbet,

och att hela la familia drar iväg till Köpenhamn. Och Tivoli.

Jo jag kan gilla det även om jag inte gillar karuseller 

och är allra, allra bäst på att passa väskor.

Jo faktiskt.

Jag kan gilla vetskapen om att parken ska vara fylld av tjugotusen pumpor.

Fast jag bara lyckas ta kort på fyrtiofyra...

Jag kan bli sån ibland. 

Ha svårt att sålla ut vad jag vill föreviga.

Och istället för att pusha avtryckaren konstant i botten, 

så blir det nästan ingenting.

Sen finns det saker som jag gillar mindre.

Som att jag blir totally starstrucked av mannen i svarta solbrillor.

Så till vida att jag går omkring och smygfotograferar honom.

För hey, vad ska man liksom säga?

- Mr Berg, I presume?

Oh, I´m a big fan of you. I´ve got all your cd´s, except the first one.

I´ve been at like eleven, twelve or thirteen concerts.

Even my son recognize all your songs!

Maybe because I´ve made some brainwashing...

Nä man gör inte så.

Man går inte fram till Sveriges mest anonyma sångare och chitchattar.

Iallafall inte jag.

Även om jag tycker den ena konserten efter den andra konserten är helt smashing.

Och att jag varje gång blir lite flick-idols-kär i denna man, varje gång han står framför mig, 

och ett hav andra av människor, på scen.

Nä så gör man inte.

Iallafall inte jag.

Nä, man letar upp sin son några karuseller bort

 och frågar om han tänka sig att ställa upp på foto med Kent´s sångare himself.

Det. kan. han. absolut!

Det är bara det att när vi kommer tillbaka till brottsplatsen,

 har mannen i de svarta glasögonen försvunnit bort....

Och Tivoli som sedan absolut gör sig bäst i mörker,

gömmer Mr Berg.

Och jag kan leva med det.

För barnens iver och sprittande glädje,

den går inte av för hackor den heller.

Den sätter sig som ett vackert minne i själen.

En höstlovsmåndag. 

Ett tivoli.

Fyrtiofyra pumpor.

Och en starstrucked fyrtioårig tvåbarnsmorsa.

Inte.redo.nånstans

Det är söndag.

Det är fotografering vid stranden.

Det är två ljuvliga killar som poserar till Fars-Dags-presenten.

Efteråt går jag och lil´sis längs havet.

En söndag, som är vackrare än på länge.

Hon säger hon vill bada.

Och ni kan tro, att egentligen vill jag inget hellre.

Men den där jädrans förkylningen sätter käppar i hjulet.

Den har blivit på riktigt nu. Så spring-och-bad-krafter det finns det inte.

Men det är en magisk stund därnere.

Och den ovanligt breda sandremsan lockar till sig ett myller av ljustörstande människor.

Vintertidens första dag.

Vi hamnade där väldigt mycket snabbare än jag räknat med.

Det där med att ställa om klockan bakåt är inte alls min grej.

Jag som precis accepterat hösttid,

är inte alls redo för vintertid.

Inte.redo.nån.stans....

Men nu är vi tydligen här.

Och kör på två dagars höstlovsledighet.

Jag. Två ungar. 

Kanske en gästspelande mini-lovs-pappa?

Och två små ettriga fladdermöss.

Vintertid it is.

Och två lovlediga dagar.

Som man badar får man ligga

Jag hade det liksom på känn, redan när jag vaknade i söndags.

Att övriga familjemedlemmars förkylningsbacillusker satt sina klor i mej.

Att mitt immunförsvar höll på att ge hädan.

Att den här gången skulle jag nog inte komma undan.

Så jag sprang.

Och jag badade.

För om jag ändå ska bli förkyld, så kan jag lika gärna bli det ordentligt.

Den inställningen.

Vem vet om det blir fler after-running-bad?

Ibland kan sådana löpturer och kalla dopp ge precis tvärtom effektiv.

Så vad fanns det att förlora?

Och även om jag sitter här med snörvlig näsa.

Så ångrar jag mig inte en sekund.

Elvagradigt vatten och ett hav för mig själv.....

Det är förstås få galenpannor som håller på med sånt.

Men jag älskar´t.

Känna kontrasterna. Känna sig levande.

Och även om det kanske blev årets sista dopp från bryggan, (vem vet?)

så blir det definitivt riktigt kallbad inne i stan kommande vinter.

I promise!

Amen

En så mycket bättre äpplepaj

Lördagkväll.

Vi får sällskap till kvällsmaten.

Och nån som hjälper oss att hyssja åt de fyra uppspelta barnen.

När mammorna och papporna, för en gångs skull, 

sitter alldeles tysta framför Miriams breath-taking-sång.

Lutar sig framåt i soffan och blir betagna.

Sen får de uppspelta, uppmärksamhet igen.

Och får de små magarna fyllda med en så mycket bättre äpplepaj.

En äppelkolapaj. 

Här för att stanna.

Äppelkolapaj med dulche-de-leche

Pajdeg:

125 g smör

3 dl vetemjöl

2 msk socker

2 msk vatten

Fyllning: 

4-5 fasta äpplen

1 burk karamelliserad mjölk a 397 g

1 msk kanel

3 msk socker

1 msk smör

Gör så här:

1. Sätt ugnen på 200 grader.

2. Blanda ihop smör, mjöl och socker.

3. Tillsätt vatten och arbeta snabbt ihop till en deg.

4. Tryck ut degen i en springform, ca 24 cm och nagga botten.

5. Förgrädda pajskalet i 10 minuter.

6. Skala och skiva äpplena i ganska stora skivor.

7. Fräs äpplena i smör, socker och kanel på medelvärme, ca 10 min tills de börjar bli mjuka.

8. Tillsätt den karamelliserade mjölken i stekpannan och låt puttra några minuter.

9. Häll fyllningen i pajskalet och låt grädda i 30 minuter.

10. Låt svalna. Servera med vaniljsås eller glass.

Jag stänger dörren igen och låtsas som ingenting

Vår tvättstuga är full och övergödd.

Med en hög av smutsig tvätt och en hög med ren tvätt.

En hög med kläder som ska lagas och en hög full av vilsna strumpor.

Jamen ni hör ju.

Det finns verkligen saker att ta itu med i det här hemmet.

En tvättstuga och lite till.

Lite som jag inte ens orkar nämna vid namn.

För att lite inte är så lite. Utan för att lite egentligen är mycket.

Men tvättstugan.

Full av högar.

Tröttsamt att bara titta på och inte ett dugg inspirerande.

Så jag stänger dörren igen.

Låtsas som ingenting.

Och sätter igång och bakar istället.

Det är ju ändå torsdag tänker jag.

Och då ska Hela Sverige Baka. 

Andra sidan broen

Det är fullt av prickar på andra sidan broen.

Ja kanske inte direkt när man kommit över till danska sidan.

Men nästan. Om man bortser från några mils ytterligare bilfärd.

Typ norrut. Typ i Louisiana.

Jag är där. Med två kollegor.

En torsdagkväll, när vinden är ljummen. Och nästintill stilla.

Man kan liksom inte tro att det är oktober månad och jag fortfarande går utan strumpor i skorna.

Men det är det.

Och det gör jag.

Jag vet inte hur många prickar som når min hornhinna denna kväll.

Men om man älskar prickar som jag gör, så spelar det mindre roll.

För prickar det finns det. Näst intill i oändlighet.

Yoyai Kusama.

En kvinna som berör.

Först lite galet men fascinerat.

Sen på gränsen till ångestframkallat, med en stor misstanke om tragik.

För att sen lyftas upp och glädjas. 

Och åter fascineras.

 

Andra sidan broen.
Det är där det händer.

......dot, dot, dot.....

Det är ingen hemlighet precis

Det är jobba-hemma-måndag.

Alltså inte en måndag då jag har huset fullt av nyfikna femåringar,

 som sitter runt i ring på vårt köksgolv.

Utan måndag, då jag är ledig från mitt huvudsakliga jobb

och istället sitter plats i fotograf-och-redigerar-stolen.

Måndag - då jag unnar mig latte till sen frukost och nån slags mackor fyllda av frön. 

Beklädda med to much ost. Och pärontomater.

Jo dom hänger på sista refrängen ute på trädäcket.

Gula söta pärontomater som sällskapas av svarta körsbärstomater.

Måndag - då jag njuter av tystnaden. 

Bortsett från det dova och näst intill meditativa ljudet från hårddisken bredvid.  

Det är ingen hemlighet precis att jag älskar tystnad.

Att låta huvudet få tänka fritt och färdigt.

Att låta kreativiteten blomstra.

Att bara få vara. En stund.

Att börja inslagningen av julklappar

Det är lugnet före shoppingstormen.

Det är promenad genom ett yppigt halländskt skogslandskap.

Det är uppvärmning inför en tokig kväll med kollegorna.

Det är för lite sömn.

Det är dagen innan Ullared.

Jag överlevde.

Med ett lättat tryck på plånboken.

Och en överfull kundvagn.

Med påkörda hälar.

Och en handfull inköpta julklappar.

Nu kör jag dagens sista ryck.

Det är dags att dra upp sig själv och den kinuskidoftande kalufsen från soffan.

Smeka halskliet med glass och chokladsås.

Sätta sig ner på golvet och slå in paket.

Det är kanske årets bästa?

Jag tror liksom att jag har längtat efter den lite.

Dimman.

Detta ödsliga, mystiska fenomen.

Som får allt runt omkring oss att liksom bäddas in i ett mjuk ömt sagoland.

När söndagsmorgonen öppnar sina armar och släpper in mig i sin famn,

då kan jag inte motstå den.

Då måste jag strunta i sovmorgonen, greppa tag i kameran och köra runt i mystiken.

Jag åker till Öresundsidan.

Drar upp mina haremsbyxor och vadar runt i det knähöga vattnet.

Det är svalare än jag föreställt mig. Men ändå uthärdligt.

Säj mig, vad gör man inte för konsten?

Jag tar sikte på allén som jag inte promenerat genom på en halv evighet.

Det går någon längst bort. Men jag får aldrig veta vem.

Jag svänger förbi gårdsbutiken och köper ett nytt flak med ägg.

Ligger på alla fyra i daggiga fält. Innan jag far hem igen till latten, frukosten och familjen.

Sen inväntar jag den utlovade solen. Den som så länge låter sig vänta.

Drar på mig löparkostymen, väcker liv i mina trötta cementstolpar till ben 

och snor ihop några snabba kilometer.

B.a.r.a f.ö.r.a.t.t.f.å.b.a.d.a!

Det låter inte klokt.

Men det är magiskt.

Det är stilla.

Det är kanske årets bästa?

Det är inte klokt

Det är inte klokt vad kan man kan hinna med under en lördag.

Om man bara ställer klockan och kommer upp i tid.

Då kan man hinna med att fotografera flickan med de vackra blå ögonen.

Och hennes docksöta kusiner och ett gäng med tillhörande mammor och pappor också förstås.

Och så kan man åka intill stan för att hämta ut en nummerlapp med chip och köpa en gå-bort-present.

För att sen tillbringa den ljumma höstkvällen hos Nutellamannen och hans goa familj och skratta sig lite smått fördärvad åt när k ska låta som k. Och när k ska låta som sch-ljudet. 

Jo sånt kan bli ganska galet alltså.

Och där nånstans mittemellan, kan man ju åka in till stan än gång till (!?)

och springa Malmö Höstmil och kosta på sig ett nytt personbästa.

Under femtiofem minuter.

Bara för att man tänkt belöna sig rejält om man lyckas med det.

Så nu var det gjort.

Men imorgon däremot, tänker jag lapa latsöndag och dras med en rejäl träningsvärk rumpmusklerna.

Jo det tänker jag.

Bara sådär.