Resumé

2014- Årets:

Skönaste: Uppehållstjänsten, dvs sju veckors sommarlov

Oväntade: Alla fotouppdrag jag fick i samband med min företagssida på Facebook

Sorg: Har som tur är, varit ganska förskonad från detta i år

Favorit-som-kommer-i-repris: Att vara ledig en dag varannan vecka

Projekt: Att försöka äta sundare och röra mig mer. Hur det gått? Jo jag har gått upp nåt kilo!

Kärlek: Nutellamannen och hans frus bröllop

Konsert: Gills det att man sett Sean Banan live på Sommarlovsmorgon?

Låt: Åh det finns många, men Pharells "Happy" har grävt sig djupt in i hjärtat tack vare mina galna kollegor :-)

Julklapp: Det måste vara Big Bro´s träningsställ som han fick - han har bokstavligen bott i det flera dagar

Fest: 70-årsfesten hos vänner i somras

Skratt: Har många sådan med mina kollegor. Ni vet sådana där som man gråter av. Men det bästa kan vara när vi var på Ronneby Brunn tillsammans och kiknade av skratt för att jag gjort bort mig. Skrattade så att jag nästan trillade av stolen...

Efterrätt: Nutellasemifreddo

Utveckling: Att leva efter mantrat "good is enough"

Oro: Som alltid, att det ska hända min familj något hemskt

Oavslutade: Min viktminskning. Den gick käpprätt åt skogen....

Succé: Tiden på Midnattsloppet

Förändring: Börjat träna pass igen. Tantgympan ni vet...

Bristvara: Tid

Ihållande: Jag lägger mig fortfarande alldeles försent

Kära återseende: Att se och höra en av mina gamla tjejkompisar sjunga i kyrkan på julafton. Det var ca 20 år sen som vi sågs sist.

Klädinköp: Mina boyfriendjeans på Lindex. Det vara lika bra att köpa två...

Bok: "I kroppen min" av Kristian Gidlund

Fundering: Hur jag ska lyckats äta mindre onyttiga sötsaker?

Löfte: Lägga mig i tid och skippa kvällsmackan

Gott Nytt 2015!

När man är nära slutet

 Allting har ett slut.

Mycket den här julen har redan tagit slut.

Som den vita hyacinten på bordet.

Och den matchande amaryllisen i köksfönstret.

Som julgodiset i kylen.

Och min specialbeställda must, lagrad på romfat.

Nu är det bara en dag kvar av tvåtusenfjorton.

En dag!

Hela december fokuserar vi på julen,

för att sen den tjugosjunde bli lika överrumplade

över att året nästintill är förbi.

 Idag hädar jag.

Handlar på rea fast jag lovat mig själv att intet göra.

Ramlar över en kofta som expediten lovordar.

Som är lagom inomhus på vintern.

Och värmer gott som den är på våren.

Eller är perfekt sena ljuva sommarkvällar.

Vem är jag, att kunna säga nej till det?



Så borde varje dag börja

 

Inför julledigheten, lovade jag mig dyrt och hederligt

att ge mig tid för en promenad varje dag.

Det har gått hyfsat, men inte helt enligt löftet.

 

Fast idag börjar dagen som varje dag borde göra.

Med långpromenad genom skog och över strand.

Med solsken i blick och energi i kropp och själ.

Med finkaffe som belöning därhemma efteråt.

En ostmacka och kortspel med minstingen.

 

 



Jag har ju redan allt jag behöver

På Annandagen. Det är då det händer.

Det är då alla ska ut på mellandagsrea.

För att fynda. Tuta ilsket på varandra på parkeringen.

Gå med armbågarna utfällda och svettas i långa köer.

Hosta på varandra i trånga utrymmen och dela med sig av vinterns härliga virusflora.

Mellandagsrea.

Förr kunde jag tycka att sånt var lite exalterande. Och spännande.

T o m lite adrenalinhöjande i jakten på fynden.

Nu får jag panik, bara av blotta tanken.

Och dessutom har jag redan allt jag behöver.

(Bortsett från en födelsedagspresent till han-jag-är-gift-med)

Så vi njuter av fantastiskt väder nere vid stranden istället.

Tillsammans med en massa andra som vallfärdar längs Östersjöns södra kust.

Minglar runt på stranden med folk som är fullt påklädda från topp till tå.

Som nästintill är omöjliga att känna igen på avstånd.

Sådana här juldagar i vinterskrud alltså.

Det blir bara bättre och bättre.

 

Den bästa av juldagar

Visst hade vi en fin julafton igår.
Med vacker julsång i kyrkan och julklappshysteriska kids.
Med mammas fantastiska julmat och en tomte, härstammad från huvudstaden.



Men idag,
när det bara är vi fyra på hemmaplan.
Och vi vaknar upp till ett vitt vinterland
och klämmer till med en frukost framför teven.
Grabbarna ägnar timmar åt legobygge
och sen drar hela familjen loss med pulkorna nerför skånska vitgröna backar.
Tunga i gumpen av på tok för mycket julgodis.
Det slår varken julafton eller nåt annat.
Det är den bästa av juldagar.

 

Det finns inte så mycket mer att säga

 

Dom somnade tillslut.

Dom små.

Fulla av förväntan och nervositet.

Fulla av jag-kan-inte-somna-tankar.

 

Själv är jag färdig nu.

Med det, som färdigt ska vara.

Och med en kropp full av tryffel och trötthet.

 

Så nu finns det inte så mycket mer att säga.

Än att önska Er alla en riktigt god jul!

Med mycket värme och kärlek.

 

Amen

Sucker for saffron

 

Det blir en jul utan den röda chokladasken i år.

Jag som tidigare tyckt att det inte är jul på riktigt om inte en sån finns med.

Att det borde vara en mänsklig rättighet att ligga på soffan under juldagen,

 med en bra bok under näsan och handen nerstoppad i pralinasken

Kanske är jag bara bitter för att körsbärslikören dissats.

Eller beror det på att mina mungipor dräglar efter annat.

Som saffran. I´m a real sucker for saffron.

Allt med saffran åker glatt ner för strupen.

Lussekatter och saffranskorpor. 

För att inte tala om saffranstryfflar med päronkonjak. Gulp!

Jo det finns Rocky Road, mintchokladtryffel och Xantétryffel

också att välja på i kylskåpet. Men inget är som det där med saffran i. Inget!

Så det blir min frukost idag.

Några små snabba gula bollar. Rakt ner i magen.

Laddar upp för det som komma skall.

Griljering av skinka, köttbullsrullning och paketinslagning.

Sen kör vi julefrid på riktigt!

 



It´s beginning to look a lot like Christmas

Vi är snart där. I hamn.

I julens hamn.

Klapparna är köpta och julgodiset är gjort.

Strumporna är upphängda och granen klädd.

Jag och lil'sis tar en kvällstur in till stan.

Hennes hand håller min.

Jag hör, ser och känner hennes upphetsning över 

de ljusbeklädda träden, de små bodarna på torget 

och karusellen med de små hästarna som hon aldrig blir för stor för att åka...

Hon säger att jag är hennes bästa vän.

Mitt hjärta tar en kärleksskutt och hela jag hoppas 

att hon alltid kommer känna så.

Att jag finns där vid hennes och storebrors sida.

Att dom kan lita på mig i alla väder. Att jag alltid kommer finnas där.

För dom.

Vi går till tomtemor. Och sen till tomtefar.

De verkar vara särbo.

Den ene bor på torget i en glasbur. Den andra i ett varmt och flådigt köpcentra.

Hon önskar sig en Monster Highdocka av båda.

Jag vet inte om det beror på att hon inte kommer på nåt annat än just det.

Eller om det beror på att hon verkligen vill försäkra sig om att få en.

Jag pustar ut och tänker att det var en rackarns tur att jag fick med mig en sån ner

i  Gekåsvagnen för några månader sen. Just in case....

Så att jag nu och rustad och klar.

Well, it's beginning to look a lot like christmas....

Lämna rutinlivet, för nya rutiner

Det är klokt vad snabbt man kommer in i ledighetsrutinerna.

Att gå och lägga sig sent efter midnatt, 

dra täcket över huvudet på morgonen och sova en stund till.

Slå till med spontant pepparkaksbak med vännerna en kväll, 

eftersom man ändå gjort deg så att det räcker och blir över.

Eller frottera sig på kvällen ett gäng med tv-serier,

som man inte hunnit med tidigare.

Alltså det där ledighetslivet,

jag vill nog påstå att det passar mig bättre än rutinlivet.

När man räknat färdigt

Jag har räknat färdigt nu.

Jag har räknat färdigt antalet morgnar att behöva ställa klockan (noll).

Schematimmar tills jag blivit yr i huvudet.

Hur många hekto choklad som hamnat i kvällens tryffelgrytor (sex).

Hur många pepparkaksdegar jag satt till livet i december (tre).

Och hur många julklappar jag har kvar att köpa (en!)

 

 

Nu räknar jag inte mer.

Utan bara konstaterar - att tjugotre lediga dagar ligger framför mina fötter nu.

Tjugotre!

Dagar med mycket haremsbyxor, underställ, praliner,
sovmorgnar och förhoppningsvis mycket snö.

Att göra det bästa av dagen

 

Jag hade sett framemot dagens julfest på förskolan.

Amen jag gillar ju sånt, när vardagen får lite guldkant och glamour.

Att få knipa åt sig julstämning deluxe och glufsa i sig lite julmat.

 

Men så fick lil´sis en lätt släng av feber igår,

och livet bjuder istället på hemmahäng idag.

Det blir till att göra det bästa av dagen bara.

Unna sig finkaffe till frukost, hitta rätta platsen för årets husbygge,

och kanske slänga ihop en ny pepparkaksdeg.

Kanske.

 

Torsdag alltså.

Vabdag alltså.

Och en femåring som envisas med att lyssna på "Cheerleader",

om och om och om igen.



Kanske precis vad jag behöver

Det börjar dra ihop sig.

Det är bara tre arbetsdagar kvar,

men hundra bollar att hålla i luften härhemma.

Men jag skriver listor. Stryker på listor.

Och skriver upp nytt på listor. Och så håller det på.

Men det ska nog bli jul i år med.

Och egentligen hade jag kanske inte önskat mig så mycket av tomten,

mer än tre veckors ledighet, pyjamasdagar, mys med friska barn

och lite julmat som chillar dödskönt i kistan.

 

Tröjan finns här. Böckerna finns att beställa här.

 

Jag tänker att jag ska ge mig själv några fina lästimmar den här julen.

Och då skulle Louise Boije af Gennäs senaste sitta riktigt fint.

Hennes böcker alltså, jag gillar dom starkt.

Dom får mig att inte vilja lämna sängen eller soffan,

utan bara läsa nåååågra sidor till. Och några till. Och bara några till...

 

Jag gillar den tanken, på att hasa runt i mellan sängen och soffan med boken under armen.

Iklädd yogabrallor och ingosad en grå stickad tröja med änglavingar på,

som jag helt plötsligt också måste önska mig.

Och att kanske göra en avstickare till köket och göra en Lomelino.

Inspireras, baka, fotografera och sedan bjuda.

Oooooh´a och smacka med munnen över alla godbitar hon slänger ihop.

 

En änglatröja och två böcker - kanske är det precis vad jag behöver?

Att släppa bollen och komma in i matchen

 

 

Det går inte att hålla på sådär.

Att självkritiskt granska sig själv i sömmarna.

Att inte kunna ta vanliga spontana familjebilder, utan att konstant tänka på ljusets bästa.

Att tro att inspirationen ska komma till mig gratis genom att tvinga mig till den.

 

Nä det går inte.

Det bästa är att sluta forcera.

Och istället ta promenader i ur och skur.

I sol och värme. Eller när man känner kall vind, piska min kind.

Promenader alltså. Att jag bortpriorterat dom?

För det är då det uppstår - det fria flödet.

Då hjärnan får fritt spelrum och kroppen nytt syre.

Nä, det är bara att släppa bollen och komma in i matchen.

Ta-hand-om-mig-själv-matchen.



Bakom lyckta dörrar

 

Den finns där nånstans, kreativiteten.

Nånstans bakom lyckta dörrar.

Den har gömts undan mellan tidiga luciamorgnar,

julklappsinköp och sömnbrist.

Och det där med sömn kan man komma långt med om

man tar sig i kragen, lägger sig i tid och låter kroppen säga sitt.

Så ikväll lyssnar jag. På riktigt.

På vad den har att säga om sitt.

 

Så tack och god natt.

Å auf wiedersehen...

 

Hur man börjar veckan på bästa sätt

 

Ett vinnande koncept att börja veckan på,

är att glatt tacka ja när en av mina gamla, trogna vänner från gymnasietiden

undrar om hon får lov att köra 13 mil till mig för att fika två timmar på min lediga måndag?

Och sen köra lika lång väg tillbaka, bara för att träffa mig.

Det finns ingen chans i världen att jag säger nej till nåt sånt hedrande.

 

Så jag tänder upp små ljus här och där.

Bjuder på det nybakade brödet som gonat till sig i fin form under natten.

Laddar minibryggaren och slår till på några bitar mjuk pepparkaka också.

Så sitter vi där och pratar om livet.

Om barnuppfostran och vuxnas respekt av varandra.

Om vassa armbågar och om att göra det man drömmer om.

Allt i salig blandning.

Med nya perspektiv. Och med nya tankesätt.

Svårslaget det där - att kunna börja veckan på ett bättre sätt...

 

När man bara behöver kunna räkna till nio

Dom rullar på nu. Dagarna.

Adventskalendern blir klenare och klenare för varje dag som passerar.

Och snabbare än vi kanske egentligen anar,

så kommer den stå där lutad mot väggen naken, bar och utan klappar.

Och jag behöver bara kunna räkna till nio arbetsdagar kvar.

Sen ska jag sporta sömn, vara en roligare mamma

och stoppa i mig en annan pralin.

Hoppa över några "måsten" och njuta lite extra av livet.

Nio dagar alltså....

Hej mitt vinterland....

Jo jag borde... Jag borde städa hela huset.

Grundligt. Från golv till tak.

Men jag är inte så bra på att prioritera sånt.

Dessutom behöver lil'sis mitt sällskap och jag behöver få lite pyssel färdigt.

Och det är sånt som jag helst vill syssla med i december.

Så vi pysslar, limmar, snicksnackar och ylar med i "Hej mitt vinterland"

Ett tag, tills lil'sis ber mig vara tyst....

"Mamma, du skriker ju!"

Så jag låter henne fortsätta solo och det med gott självförtroende.

"Mamma, visst sjunger jag bra?"

När julmusik är ett måste

Det bakas pepparkakor i vårt kök.

För andra dagen i rad.

En av gårdagens deltagare fick lägga sig på soffan.

Diagnos - "pepparkaksdegsförgiftning".

Eller kanske inte förgiftning, men på tok för mycket deg för att den lilla stackars magen 

skulle ta sig igenom pepparkaksbaket smärtfritt.

Men idag är sockerbagaren på banan igen.

Han kavlar, mjölar och stansar ut.

En bra karl reder sig själv....

 

Sådana dagar är julmusik bara ett måste.

Och favoriten?

Fortfarande Sara Baraeilles "Wintersong".

Nästan som en egen studio

Jag kommer ihåg i början av sommaren,

tex natten till midsommarafton när Syndafloden drog fram.

Då taket till uterummet gav vika ordentligt.

 När det inte längre smådroppade in vid störtregn, utan snarare skvalade in. 

Hur vi ställde hinkar och plastburkar överallt och samlade ihop stolsdynor för att ge dom skydd.

Då han-jag-är-gift-med fick nog. Hur han svor lite för sig själv och ringde upp en hantverkare.

Och nog kunde han hjälpa oss alltid. Efter semestern förstås.

Så vi höll ut och hade rackarns tur med vädret så småningom löste allting sig till det bästa.

Till ett tätt, torrt och regnsäkert uterum igen.

En av våra vänner bjöd oss på idén om panel på tegelväggen.

En annan har varit här några helger och hjälpt till att få upp den.

Och det kan vara det bästa dom har gjort faktiskt.

För vi är inte bara på G att få ett fantastiskt mycket finare uterum.

Jag har dessutom nästan fått en studio på köpet.

Eller åtminstone ett utrymme som kan användas som det.

Så nästa år kör vi julfotografering där. All-in!