Det är så jag vill att de ska minnas sina sommarlovsdagar

Förra veckan kändes inte så ledig och spontan.

Det var tider å passa, väckarklockor som ringde,

hus som skulle städas, tvätt som skulle tvättas

och kylskåp som skulle fyllas.

Måsten i kubik. Måsten som de små fick hänga med på.

Och bara (dock inte protestfritt) gilla läget.

Men idag kör vi en förmiddag på trädäcket. Startar en ny epok.

Med en närvarande mamma som bjuder på amerikanska 

pannkakor till frukost.

Där vi ligger och målar i pysselböcker.

Lyssnar på Big Bro som läser högt ur Kapten Kalsong, 

medan himlen ovan är alldeles blå....

Bjuder grannens hund på överblivna små bitar av pannkakorna

och lufsar runt i bara kalsonger, trosor och nattlinne.

Det är så jag vill att de små ska minnas sina sommarlovsdagar.
Det är sådana sommarlovsdagar vi vill ha mer av.

Ovillkorlig och oändlig

Det finns så fina människor omkring mig.

Människor som sprider glädje, pepp och kärlek.

Vänner som lyfter luren bara för att ringa och säga hur bra jag är,

 på det jag vill vara bra på.

Eller vänner som skriver vackra fina kommentarer,

som gör mig så rörd att tårar trillar nerför min kind.

Vänner som är fina hela vägen. Inifrån och ut!

Tack för att ni finns!

 

 

Och så vår lilla skrutta. Hon som måste älska mig mest.

Hon som ger mig världens underbaraste kärleksförklaring,

nånstans på en cykelstig.

Med en något för stor men älskvärd cykel.

Med en stor cerise och skinande hjälm.

Och ett hjärta av guld!

 

-Mamma! Vet du hur mycket jag gillar dig?

- Nä...

- Lika mycket som alla stjärnor!

Och alla moln...

Vet du mamma, dom tar aldrig slut!

Och så gillar jag dig som alla myror i världen.

Och alla stenar. Och alla staket.

Och som alla glassar!

 

Mamma. Förstår du hur mycket jag gillar dig?

 

Kärleken till sina barn är verkligen ovillkorlig och oändlig......

 



Nästan som i Hela Sverige Bakar. Fast ändå inte...

Det börjar bli en ovana det här.

Att vara uppe långt efter midnatt.

Men det är så ljuvligt tyst i min ensamhet

och jag har så mycket att stå i.

Då får jag och köket vara ett. Tillsammans.

Då två kvällar går åt jordgubbsrensning, varav en jag lyssnar till

Johan Theorins sommarprat om Mysterier.

Om konstiga saker, som nästan känns som att mörkret kryper lite för nära inpå.

 

Och sen då ytterligare en går åt att koka jordgubbsylt och göra favorittårta.

(Ni vet, när man har mycket luft i bollarna. Eller många bollar i luften)

För att dottern hellre vill ha min chokladtårta (?!),

 istället för bygdens kanske mest kända konditors, där vi köpt så många tårtor förr.

Jo men sånt vill man ju förstås hjälpa till med.

Och gärna göra den lite annorlunda och liiite mer "rosa". Än förra gången.

 

Så jag testar nåt nytt. Och rosa.

En frosting som jag misslyckas helt med. Mitt i natten.

Som gör att jag får pausa där och då. Och invänta morgonen och Icas öppnande.

 

Så jag bjuder mig själv på några alldeles-för-lite-sömn-igen-timmar

och åker sen genast nyvaken till affären och köper ny vit choklad.

Ni vet, försöker göra om och göra rätt. Under press.

Ungefär som i Hela Sverige bakar, fast ändå inte.

För jag måste sätta mig osminkad i en bil och köra några kilometer,

medans dom bara går till närmsta kyl och hämtar nytt!

 

Så jag kommer hem. Försöker igen.

Och nåt jädrans fel måste det vara på det receptet, för den tilltänkta "rosa"

skär sig denna gång och blir goja.

 

 

Så jag ger upp. Hoppar in i bilen på nytt. Svär lite och åker och köper ingredienser

till ett "brunt" och säkert kort. Till en frosting som smakar gott och som känns trygg.

En frosting som får dotterns gudfar (som egentligen inte gillar efterrätt)

att fråga om han får ta mer innan han ens ätit sin första halva. Bit.

En frosting och tårtrecept som jag lånat och som är värd att dela med sig av.

En frosting och tårta som gör femåringen nöjd.

 

 

Ljuvlig chokladtårta med fingers

 

1 chokladtårtbotten ICA´s (om man inte själv vill göra)

3 pkt Fingers

2 pkt Hallonmousse

5 dl mjölk

 

Chokladkräm:
1,5 dl kakao
300 g philadelphiaost
200 g smör (rumstempererat)
ca 350g florsocker (kan ökas på lite om man vill ha lite sötare)
 Blanda samman alla ingredienser till en slät kräm.



När man delar slott med prinsessan från Godisland

 

-"Mamma, kan vi få en godis?"

-"Nääää."

-"Snälla, vi kan väl få en godis?"

-"Nej."

-"Varför kan vi inte få en godis?"

-"För att jag har sagt NEJ!"

-"Om jag ger dig en peng?"

-"NEJ!"

-"Men om jag ger dig en teckning då?"

-"NEEJJJ!"

 

Har jag sagt att det bor en godisprinsessa i vårt slott?

Jo, men så är det i alla fall.

 



Fjorton liter mera och ett bra knä mindre

 

 

Jo, men den har infunnit sig nu.

Känslan av svensk sommar, semester och ledighet.

Det är liksom svårt att undgå,

när man kravlar runt i jordgubbsstycket och försöker få ihop till ett bra vinterförråd.

För finns det nåt mer sommarsvenskt än att plocka jordgubbar?

 

Så vi plockar. Och plockar.

Barnen stoppar en i lådan. Och en i munnen.

Och Big Bro´s mun bekläs i mosig jordgubbsmustach.

Vi får ihop fjorton liter i alla fall.

Och ett tradigt #%¤§# knä.

Nä, sådana är inte gjorda för självplockning.

Men är man medelålders, så är man....

 



Det är inte klokt vad man hinner på fyra dagar. Och vad mycket Vanish det går åt efteråt.

Jo men det blev en midsommarafton med klänning och dans kring stången. 

Förvisso en väldigt kort svängom innan skyfallet återvände. 

Men lik förbaskat en svängom och en doft av tradition.

Efteråt firades det med vänner, uppehåll och god mat.

För att inte säga den godaste midsommarmaten ever!

Det var så bra allting, att jag gärneligen skulle ta en sån buffétallrik vilken dag som helst nu i veckan.

Och mumsa och oooohhhhh:a.

Och klappa sig glatt på magen efteråt.

 

Och det är inte klokt vad man hinner med mycket under fyra dagar när man håller sig

på avstånd från blogg, fejsbock och den högteknologiska världen.

Och inte heller är det klokt vad mycket Vanish som går åt för att radera minne på ljusa barnkläder.

Som tex gräsfläckar från midsommaraftons lekar. 

Eller melondroppar från midsommardagens picknick med hela bloggänget och familjer.

 

 

Glass och chokladsås från Astrid Lindgrens.

 

Eller hallonfläckar från campingen bredvid,

där vi sjöng för och firade lil'sis som fyllde en hel hand!

 

Astrid Lindgrens värld alltså. 

Femte årsbesöket i rad nu.

Detta ställe som jag alltid varit förälskad i.

Som jag varje år haft svårt att skiljas från....

Men barnen börjar bli stora nu.

Och är redo för nya sommaräventyr.

Iallafall den ena av dom.

 Så vi har sagt farväl på riktigt nu.

Men på nåt sätt kommer jag återvända dit igen.

Om jag så ska vänta på barnbarnen...



Det har liksom inte gått in ännu

 

 Första dagen på en sjuveckors lång semester.

En semester som väckte mig tidigt i morse med skyfall, hagel och syndaflod.

Den kraftfullaste i mannaminne.

Det är kanske därför det inte gått in ännu? Att jag är sommarledig?
Eftersom det ligger hagelhögar, lite varstans längs husväggarna.

 

Men idag är det midsommar och jag hoppas på klänningväder och dans runt lövad stång.

Barn som spritter med glädje i kropparna.

Och på midsommarbuffé utomhus.

Midsommar - min absolut bästa högtid. Alla kategorier.

Nu kör vi!

 

 

 



Upp över öronen förälskad!

Två. Dagar.

Två dagar kvar och sen är hela sommaren min. 

Och barnens förstås.

Och om några veckor, även hans-jag-är-gift-med.

 

Igår cyklade jag runt hela byn.

Med kalasinbjudningar i cykelkorgen.

Det blev en tur ut på landet. Och ner till stranden.
Och... Och jag kan inte få nog av sommaren.

Jag är levande och upp över öronen förälskad i denna årstid!

I dofterna.

I blommorna.

I barnens rufsiga morgonkalufser.

I långa utesittarkvällar med filtar och vänner.

I jordgubbar och glass.

I barfotabarn.

I långa dagar på stranden.

I morgnarna då man kan smyga ut i den tysta, stilla trädgården,

i bara bh och trosor och ge blommorna vatten och chans till mer liv.

Och i ljuset. 

Detta underbara ljus som man blir alldeles lycklig av.

Två dagar kvar.....

Sen är sommaren min!

I trappan. På köksgolvet. I soffan. You name it.....

Lördag igen.

Vart jag än vrider och vänder mig, lyckas mina ögon skåda fotbollskläder.

I trappan. På köksgolvet. I soffan. You name it...

Där ligger dom i små kulörta högar. I blått. Vitt. Svart. Gult. Enfärgat. Och randigt.

 

Det snackas nåt om Fotbolls-VM.

Och Big Bro verkar gå all in.

Byter kläder som aldrig för.

Hänger i fotbollsloungen med killarna och gubbarna,

som inte helt kunde slita sig från spektaklet under gårkvällens studentpartaj.

 

(klänning från Indiska)

 

Själv hade jag inte lika svårt att slita mig.

(Amen hello, Ljungberg spelar ju inte längre. Och dessutom kysste ju Sverige snabbt farväl till VM)

Jo det var faktiskt ganska lätt att roa sig med annat.

Som tex att dricka vin.

Prata (jo, sånt kan jag)

Och hamna i matkoma.

Just hamna i matkoma är förbaskat enkelt om det är buffé och man äter konstant.

Sex timmar i sträck!

Nä, förlåt fem. Jag råkade ha en timmes uppehåll i bilen mellan de två mottagningarna.

Men matkoma alltså. Av grövsta sorten.

Kanske den största i mannaminne.

Men trevligt, det var det!

 

 



Tacksam

Mitt heldagsförbannade tillstånd från igår har skingrats.

Men pappans arrogans och tysta idiotförklarande av mig, finns fortfarande kvar.

Hans huggiga tillmötesgående och skakande på huvudet,

 när jag ber honom ta med sina småbarn till det äldre barnets skolavslutning......

 

Sånt får mig att tvivla på min yrkesroll. 

Får mig att tvivla på om det är mig det är fel på, 

som tycker att det är en självklarhet att man vill vara med sina barn så mycket som möjligt.

Jag är så jäkla tacksam över att ha fått två barn tillsammans med han-jag-är-gift-med.

Och dom vill jag ha mig nära. Mest hela tiden.

För att dom är det absolut finaste och mest värdefulla jag har.

 

Och jag är så jäkla tacksam över att jag har kollegor som ställer upp.

Så att jag kan vara med på min sons skolavslutning. 

Med lil'sis som sällskap.

Jag är tacksam för att jag får en extra heldag med dom som är viktigast för mig.

Se glädje i deras ögon när vi åker med kompisarna och äter lunch tillsammans.

Glädjen när pannkakorna kraschas i munnarna tillsammans med sylt och grädde.

När hela ligan springer runt på Slättarps gård och bygger kojor i två läger.

 

 

Vi fick en riktigt fin dag tillsammans.

Precis som jag önskar.

Med sol, vänner och med hemmabakade sommarlovsbakelser.

Sådana dagar kan inte förstöras för nånting i världen.

Att lägga vuxenegot åt sidan

Imorgon är det dags.

För våran försteklickare att stå ute på gräsplanen med ett gäng andra ettor. Och tvåor.

Och treor. Och så de, som kanske är mest spända och förväntansfulla - förskoleklassarna.

 

Dom kommer stå där med sommarspratt i benen och munnen full av sånger.

Små ljuva sånger som vi föräldrar blir tårögda av.

För att de sjunger så vackert!

 För att vi inte förstår vart tiden tagit vägen!

Och för att de hunnit bli ännu ett år äldre, fast vi bara fyllt tjugoåtta nu nio år i rad.

 

Skolavslutning.

Högtidligt och en familjefest.

Där uppklädda småsyskon förundrat tittar på sina äldre syskon med nyfikna ögon.

Blir bjudna på tårta och längtar lite efter ett kommande äventyr

där de själva ska stå i centrum om några år.

Där familjen är samlad.

 

 

Men jag inser att jag är omodern i mitt tankesätt.

Mycket omodern till och med.

För nu anser man att det som ens rättighet att lämna in sina yngre barn på förskolan

under tiden man far iväg med sitt äldre skolbarn.

Så att man i lugn och ro kan stå och prata med andra föräldrar

och slippa ta ansvar för sina andra barn som man har förstatjing på att uppfostra.

Och så att de stackars pedagogerna i förskolan är översvämmade med barn,

fast att föräldrarna inte är på jobbet.

 Bara för att man "har en massa rättigheter" i skolvärlden.

 Men inga skyldigheter.

 

Så hör ni alla föräldrar där ute.

Lägg nu vuxenegot åt sidan.

Ta ert ansvar och ta med alla era barn, när ni tar några timmars

ledighet för att vara med på årets skolavslutning.

Det är er skyldighet att inte lämna barnen när ni inte är på jobbet.

Låt alla familjemedlemmar få känna sig viktiga och delaktiga.

Och dessutom kanske du kan glädja en förskolepedagog,

så att denna kan få gå på sina egna barns avslutning

(jo, vi är föräldrar som vill vara med våra barn)

istället för att sitta med era!

 

 

Five-year-old is speaking....

På Ica, vid frukt och grönt

 

Mamma, kan vi köpa stearin?

Stearin? svarar en mycket fundersam mamma

Ja, kan vi köpa sånna där steariner?

 



 

Oh, yes we can sweatheart.

Yes, we can!

Det ryktas att det är sju dagar kvar....

Varje långhelg kickar semesterkänslan igång.

Och varje måndagmorgonen, när väckarklockan ringer, har jag svårt att ställa om.

Det ryktas att jag har sju dagar kvar. 

Sju arbetsdagar, innan sommarlovet kör igång.

Igår blev det fotografering i fälten och minivisit på stranden. 

Med barn som gladeligen badade, medans mamman tittade på.

Jo men det var nittongrader varm och absolut badbart.

Men blåsigt. Med kyla i vinden.

Och det är sådana tillfälle mamman hellre ligger på stranden med ett badlakan över axlarna.

Idag skruttar vi runt här hemma i lagom takt.

Målar prinsessor, bygger lådbil, bakar mumsbröd

och röra sakta om i skålen där det bryggs flädersaft.

Lediga dagar i sakta mak....

Jag tror absolut att jag kan leva med fler sådana. Snart!



Det bästa med att springa, är att jag inte kan äta godis under tiden

Äntligen är jag igång igen.

Med pigga ben. Som väljer olika vägar varje gång.

Ibland springer jag ute på vischan. Ibland mot havet.

Ibland på gatorna. Ibland på cykelbanorna.

Jag behöver det där för att må bättre.

För att hålla mig vaken om kvällarna och klar i knoppen.

Pumpa runt blodet och vifta bort stressen.

Och det bästa av allt -

att en gottefia som jag, inte kan äta godis under tiden.

En helt ny arena

 

Det finns bilder som jag ännu inte visat här.

På en sagolik liten ängel nere vid stranden.

Med ljust långt hår och vackra blå ögon.

Med klingande skratt och med ett fint hjärta.

 

 

 

Jag jobbar på en helt ny arena nu.

Fotograferar människor som aldrig förr.

Öppnar modets dörrar och låter mina drömmar sippra in.

Visar vad jag kan, på en helt ny arena.

Och ni som ännu inte hittat dit,

ni är hjärtligt välkomna

HIT!

 

 



Ibland känns det som att jag bara tvättar badlakan mest hela tiden

Det är en sån period nu.

Då solen bjuder oss på sitt vackraste leende.

Och värmer oss med kärlek.

En sån period då det känns som att jag bara tvättar badlakan mest hela tiden.

Fast med kärlek. För ovanlighetens skull. Och med värme i hjärtat.

För vår trädgård får flitigt påhälsning dessa dagar av barn som joinar våra egna,
i "Galna Daisys" ryckiga och sprutande blomkropp.
Och jag är nog lika förtjust som barnen. Fast som åskådare.
Det killar i min mage av synen över hur glada och lyckliga dom är.
Lyckliga på vår lilla gräsplätt och de kalla oberäkneliga vattendropparna som jagar dom små liven.
Tills dom blir så trötta att de inte orkar mer...

Sådana badlakan, fyllda av lycka, sommar och bus.

Sådana tvättar jag gärna.

Även om det är mest hela tiden.