onsdag 18 oktober 2017

It scares ME TOO


Det slår mig att jag gått runt i fyrtiotvå år och tänkt att jag haft tur!
Tur att jag aldrig blivit våldtagen!
Som att den risken alltid varit självklar,
 att jag skulle kunna bli det.
För det hotet ligger alltid mer eller mindre över en kvinna.
Däremot har jag aldrig tänkt tanken att en kille/man skulle ha oturen att bli våldtäktsman.
Det är snarare ett val.
Ett förbannat dåligt och omänskligt sånt!

Dock har jag, som så många andra, också blivit antastad.
Haft ovälkomna händer på min kropp.
Som dykt upp på arbetsplatser, fester och säkert på andra ställen som jag inte längre minns.
Jag har blivit förföljd på en tågstation,
känt att varje steg jag tagit varit bevakade.
Och den gången, mitt på ljusa dagen,
har jag många gånger undrat,
vad som hänt om jag inte varit så snabb på att lämna stationens toalettområde
och halvsprungit upp till min väninna på perrongen.
Och när jag tänker tillbaka på det,
så tänker jag fortfarande att jag hade tur....

Jag ser två barn i yngre skolåldern.
En flicka och en pojke som leker.
Där leken inte är på lika villkor,
och där pojken är den som har övertaget.
Jag ser att han tar tag i henne och håller fast henne mot sin vilja.
Hela hennes kropp och ansiktsuttryck skriker nej
och hon hinner säga SLUTA tre gånger innan jag hinner fram och hjälpa henne loss.
Jag vet att det finns människor som tycker att jag är ett extrem på den här punkten.
Att jag inte borde dra några paralleller och se honom som en framtida antastare.
Det gör jag inte heller.

MEN-
 jag anser det att det är mitt vuxna ansvar att berätta för de båda att 
SLUTA ALLTID BETYDER SLUTA!
Och att ETT NEJ ALLTID ÄR ETT NEJ!
Framförallt med tydlighet inför pojken.
För vi måste börja där.
Och aldrig vifta bort med att "kärlek börjar med bråk".
Vi måste vända det här.

Because it really scares ME TOO.

måndag 16 oktober 2017

Att sikta på svart bälte


En skön söndag bakar jag och lil'sis solskensbullar.
Bara namnet gör det liksom alldeles för svårt att låta bli.
Hon säger att det var längesen sist.
Att hon saknat det och vill inget annat.
Jag kan inget annat än att hålla med.
Jag har också saknat det.
Och bara grejen, att det övertrötta barnet väljer att vara hemma med mig och en bulldeg,
får mitt hjärta att svämma över.


Det är inte bara bakningen som kommit i skymundan.
Hela vårt hem har nånstans blivit bortglömt.
Bland kalas, jobb, socialt liv och fotojobb.
Så jag försöker landa här hemma.
Sikta på att bli en sån där kvinna med svart bälte i husmorskärlek.
En sån där som har fabulös och genomtänkt inredning.
Bortblåsta tvätthögar.
Utsövda ögon.
Vältränade ben.
Tvättade fönster.
Och städade ytor.

En kvinna i svart husmorsbälte.
För sådana finns.
Har jag hört.
Eller?

Haa-yaaaaa! 🥋


torsdag 12 oktober 2017

Ta mig till kyrkan


Vi har nåt särskilt ihop.
Jag och bryggor.
Like something in common.

Att bara sitta där och blicka ut över evigheten.
Där bryggan är min språngbräda,
ut i möjligheternas hav.
Där inga måsten eller gränser finns.

Egentligen har det nästan blivit en sport att bada från så många bryggor som möjligt.
I såväl ljumna bad, som kalla vatten.
Men det finns dagar, då den lågan saknas.

Så jag ligger där.
Inklämd mellan fågelbajsplotter och låter Hoziers andaktsfullt sjunga "Ta mig till kyrkan"
Och marinerar mig några minuter i D-vitaminer.
Innan höstens varma strålar tar farväl
På möjlighetens språngbräda.
Lyckas jag andas nuet.

Magi.
Och Ranelidsprosa.
Så där en überstressad vardag.

Satnam.

lördag 7 oktober 2017

Att utmana sig själv och andra

Jag är glad att "väninnan" fick med mig ut på promis imorse.
Innan taxikarusellen startade. Och regnet.

I söndags tog jag i lite mer.
Sprang några kilometer och slängde mig i havet för oktoberdoppet.
Hittills har jag lyckats med mitt löfte - minst ett dopp, varje månad det här året.


Oktober.
Den rosa månaden.
Månaden då det regnar små röda hjärtan på Facebook och Messenger.
Månaden då vi vill visa vårt stöd, vår empati, över en fruktad sjukdom.

Jag är livrädd för det där.
Att drabbas på ett eller annat sätt.
Livrädd för att ätas upp inifrån.
Och ju äldre jag blir, desto större blir rädslan.

Visst är de kärleksfulla, de där hjärtan.
Men de hjälper ingenting.
De hjälper inte de sjuka.
De hjälper inte de anhöriga.
De hjälper inte forskningen framåt.

Så jag sätter inget hjärta på min sida.
Och kanske verkar jag oartig och ointresserad.
Jag tar istället oktoberdopp.
Stannar upp och hör hur mitt eget hjärtat slår.
Hur adrenalinet springer ikapp mig uppför stegen på bryggan.
Och hur jag känner mig mer levande än på länge.

Sen tar jag mig hemåt.
Skänker en hundring till cancerfonden.
Och tänker att det här kan bli en utmaning som kanske fler hakar på?

Gör du?

lördag 30 september 2017

När man kanske är skyldig grannarna en förklaring

Okej, jag trodde kanske inte att det hördes så högt som det gjorde.
Det var egentligen meningen att bara jag själv skulle höra det,
men det förstod jag ju på han-jag-är-gift-med, att så inte var fallet.

Det blev bara för mycket liksom.
Med en Ullaredsfylld vagn på Ica idag.
Bara kostnaden, som också var i Ullaredsstyle, gjorde mig grinig.
Och sen när jag var tvungen att försöka styra den lastbilstunga vagnen med bara en hand,
samtidigt som den andra handen drogs ut en meter över för att försöka hålla kvar chipslådan som balanserades överst på toppen av berget - i nerförsbacke- så körde jag över min fot,
för att undvika kollision med lyktstolpar och liknande.
Helt i onödan, för nog sjutton ramade jag rakt i stolpen iallafall...
Därefter tog blåsten mina tomma pantpåsar och vräkte ut över parkeringen.
Och det kan jag säga, att försöka bromsa den typen av lastbilstunga shoppingvagnar
och sen slänga sig efter påsarna utan att bli överkörd i BK-driven, det är liksom Mission Impossible...

Sen försökte jag andas några djupa andetag hela bilkörningen hem,
tills blinda fotbollsföräldrar i vanliga ordning ställt sig ute på gatan med parkeringsförbud.
- herregud jag orkar inte en helg till!
Jag förstår inte varför de är där, för om de inte ser förbudsskylten fem meter framför sig,
hur sjutton ska de då se sin unge på plan???
Och idag var det en döv pappa dessutom,
som envisades med att stå kvar mitt i gatan och prata morsning-korsning med nån polare som parkerat mitt framför förbudskylten.
Så man kan väl sig att jag var lite upprörd.
Och stressad över att ha en tid att passa....

Så ni vet,
när jag sen slog i pannan rejält i bagageluckan så kom det ett
"Amen-för-i-helvete!"
Lite högre än det mumlande jag hade tänkt mig.
Liiiiite högre än så.
Och han-jag-är-gift-med tyckte att det var lite jobbigt.
Och är inte ett dugg stolt över mig.
Inte det minsta faktiskt.
Men han brukar säga att jag pratar så tyst,
så jag trodde att ingen skulle höra
Samt att jag har lärt mig att inte hålla in med ilska.
Då kan man bli deprimerad.

Sen fick jag lite Tourettes där under några minuter.
Ganska grov faktiskt.
I bilen tillbaka för att hämta lil'sis.
Asså jag hade inte glömt henne på Ica.
Jag skulle bara köra taxichaffis en gång till,
för att hämta upp'na på dansen....


Men nu är allting bra igen.
Ifall nån undrar.
Jag har lagat Nutellaefterrätter hela eftermiddagen 
och haft minisläkten på födelsedagsmiddag.
Lugnt och sansat alltså.
Inga sura miner -
bara proppmätta vuxna och sockerstinna ungar.
Så bara.

Peach. Stress. And understandning.


torsdag 28 september 2017

Dagens enda och riktiga huvudperson

När man har ett födelsedagsbarn i huset, 
så får man ju förbereda sig på att kanske bli väckt lite tidigare.
På grund av någon icke-myndigs nyfikenhet.
Sen att det skulle vara så tidigt som halv fem imorse (?!)
det hade jag inte riktigt kunnat förutspå.
Och ännu mindre att det var lillsyrran till födelsedagsbarnet,
som var den som frågade om det var dags att gå upp och fira....


Men här han alltså.
Dagens enda och riktiga huvudperson.
Firad från morgon till kväll med 
skönsång, presenter och mat.
Jupp, jag tror vi fått med det mesta,
 förutom nåt från kostcirkeln.

Så ett elvafaldigt leve för Big Bro -
hipp, hipp
hurra, hurra, hurra, hurra, hurra, hurra, hurra, hurra, hurra, hurra, HURRA!

onsdag 27 september 2017

Att lägga beslutet på nån annan

Samtidigt som hösten tågar in,
sänker sig den akuta förvirringen i mitt arbetsliv.
Att börja ett nytt jobb - det är ingen lek inte.
Spännande, kul och utmanande - absolut!
Men även tröttsamt efter alla kulsprutor, fulla av intryck, som dagligen beskjuter mig.

Så jag hinner bara med det allra mest nödvändiga om kvällarna.
Ni vet, markservicen.
Handla, tvätta, lägga.
Handla, tvätta, lägga...
Äta. 
Sova
 (i hyfsad tid dessutom)
 Och ladda om.

Så det är något tyst här.
Det är det.
Men jag har några inlägg som ligger och lurar inombords.
Inlägg, som dröjer sig kvar där nånstans i den intrycksfulla hjärnan.
Inlägg, som jag inte riktigt kan bestämma ordningen på.
Men som ni istället får lov att ta kommandot över.
Bara sådär.


Så vilken kör vi först, tycker ni?

  • Tjugo snabba
  • Jag tänker fortsätta vara en jobbig jäkel
  • När man tror sig ha hittat ett botemedel
  • Hur tänker man där?

Hit me! 👊🏻